”Du är ju helt störd i huvudet”. Ja, så tyckte någon när jag berättade vad min nästa skiva skulle heta. Vem bestämmer om man är det egentligen? Jag tycker ju inte att det är så. Jag ville ju bara göra ett högst subjektivt porträtt av en tid som gått.
På senare år har jag ju levt ett lite stillsammare liv med frukost, lunch, middag och kvinna. Fått en lite nyktrare syn på allt gammalt. Jag sjunger alltså en mängd historier ur det förgångna. Om Irene. Om Lena. Om Magdalena. Om Celine och några till. Självklart handlar ju allt bara om mig själv egentligen men titeln är ändå en korrekt innehållsbeskrivning. Det handlar om tjejer, om kärlek och om alla de knepigheter som kan uppstå på vägen.
Skivan blev dock inte som jag hade tänkt mig. Den började ungefär där min förra skiva slutade. Lite gapig och störig. Den slutade dock i lite mer gult. Ett lite mer varmt, sansat tonläge. Jag upptäckte dessutom på vägen att själva titeln och texterna höll ihop skivan så bra så jag kunde kosta på mig att bre ut mig musikaliskt. Det rentav krävdes för att göra historierna rättvisa. Ni får ju utöver popdängorna höra lite bossanova, lite crooning, lite kraut, lite kristet, lite kannibalschlager och lite vad jag valt att kalla deckarfunk. Hela rasket avslutas med en kärleksballad i sann hollywood-anda. Riktigt rörande och som gjort för tv-sofforna. Man får unna sig ett svenne-liv efter ett par decennier på vift. Men är det här verkligen bra då? Jo, det är faktiskt det. Alla hitdetektorer, självironi-filter och smaklökar vi kört skivan genom har gett någon form av utslag. Sött, surt, salt, beskt, äckligt, strävt, metalliskt, kladdigt, fettigt, knaperstekt… You name it. Här finns nåt för alla att mumsa loss i. Nu äter vi! Hälsningar Kristian