2003 var året då himlen föll ner. Kristian Anttila släppte sitt debutalbum Natta de mina. Han kom från ingenstans med en skiva som både slog och smekte, ifrågasatte och provocerade. Alltihop klätt i en grå, hård ljudbild där Kristian själv spelade alla instrument. Uppväxten i höghus efter höghus hade lämnat sina spår i en obotlig revanchlusta och en romantiserande längtan ut. Han hävdade sig inte haft något val och ett liv i till synes ändlöst mörker spottades ut på dryga 40 minuter och kröntes med spelningar på både Hultsfreds- och Arvikafestivalen samma år. Sen ”poff!” Borta.

Efter en kompakt och mytomspunnen tystnad återvände så Kristian Anttila 2005 med albumet Innan bomberna som undantagslöst möttes med öppen famn av en enig recensentkår. Föregångarens taggiga ljudbild hade bytts ut mot en varmare och vingligare framtoning stavad ”pop”. Nytt var att Kristian helt själv i sin källarstudio både spelat in skivan och  producerat den. Denna gång släppte Kristian Anttila in fler i inspelningsprocessen och skivan gästades bland annat av musiker från the Ark, Broder Daniel och El Perro Del Mar. Släpptes gjordes den dessutom på eget bolag. ”Vägen från hjärtat till lyssnaren är ju kortast så.” Inga mellanhänder, inga spärrar. Ett förhållningssätt som även genomsyrar texterna som urskillningslöst irrar sig fram i gränder efter självbekännelser vi egentligen inte vill höra men inte kan låta bli att lyssna på. ”En häxblandning på fantasi och verklighet jag själv har svårt att hålla isär.” Detta poetiska mörker i kombination med musiken skapar en oemotståndlig och bisarr symbios av självhäftande popmelodier och nattsvart undergångslyrik. ”Solig undergångspop” som Kristian själv vid något tillfälle titulerade den.

Det är denna lek med motpoler, denna motsägelsefullthet som ömsom förvirrat, ömsom fascinerat. Denna bipolaritet som gjort att vi i intervjuer både mött en svärmorsdröm och en uppviglare, provokatör. Lika ärlig som han är ombytlig. Musiken och personen har genererat känsloyttringar som hemslöjdade hjärtan och hotbrev. ”Fanmail” med använda kondomer eller avskedsbrev. Han lyckas helt enkelt röra om i oss, lyckas nå ända in och blottlägga. Det är hans styrka, och det kommer att bli hans fall.

2007 släpptes så singeln "Vill ha dig". En oemotståndlig sommarbagatell som nådde upp till 1:a plats på både Sommartoppen och Grand Prix. Likt föregående år avhandlades i stort sett vartenda festival och spelställe riket runt och Kristian tog klivet in i medvetandet hos en större skara människor.

2008 går ridån upp för fullängdaren "Lille Napoleon" (EMI). Skivan som enligt Kristian själv beskrivs som "ett koncentrat av allt fint och fult jag har inom mig." Singlarna "Västra Frölunda" och "Smutser" når stora framgångar på radio. Den senare en något självbiografisk historia om Snövits 8e dvärg vi aldrig riktigt fick bekanta oss med. Skivans alla fyra singlar parkerar på Trackslistan och turnerandet fortsätter outtröttligt, nu även med nya destinationer som Hong Kong och Paris. 

Året är nu 2010 och inspelningarna av det kommande, ännu obetitlade albumet har nått sitt slutskede. Enligt uppgift Kristians första riktiga tema-album som preliminärt släpps i slutet av april.

Med ena foten på tivolit och andra i helvetet fortsätter Kristian Anttila oförutsägbart stappla sig framåt. Det ska bli ett sant nöje att få följa med; ”längs spåren efter dig”.